Simningen hade en alldeles speciell betydelse. Den l\u00e5ngsmala skogssj\u00f6n G\u00e5sg\u00e5rdstr\u00e4sket som ligger n\u00e4ra Jukolas t\u00e4vlingscentral var ofta den plats d\u00e4r barnen simmade. Sara ber\u00f6mmer\u00a0 ocks\u00e5 Virvikstranden som hon kommer ih\u00e5g att d\u00e5 var s\u00e5 fin.<\/p>\n
– V\u00e5ra f\u00f6rsta simturer n\u00e4r vi var riktigt sm\u00e5 gick till s\u00e5 att mamma kl\u00e4dde oss i flytv\u00e4star och s\u00e5 placerade hon oss i vattnet d\u00e4r vi fick flyta omkring, ber\u00e4ttar den nuvarande elitl\u00f6paren leende.<\/p>\n
Sara l\u00e4rde sig simma under barndomen. Allts\u00e5 simma p\u00e5 riktigt, inte bara plaska l\u00e4nge omkring. En v\u00e4sentlig f\u00e4rdighet, som hon haft stor nytta av som toppidrottare. N\u00e4r simning i form av t ex drag finns med p\u00e5 programmet vid ers\u00e4ttande tr\u00e4ning, \u00e4r situationen verkligen som den ska.<\/p>\n
P\u00e5 tal om l\u00f6pningen inleder Sara okonstlat med orden\u00a0jag har alltid varit livfull och energisk.<\/em>\u00a0Inte hade ju Sara som barn eller yngre ton\u00e5ring ens n\u00e5gon tanke p\u00e5 att t\u00e4vla p\u00e4 OS som idrottare. \u00c4ven om hon sprang klart oftare \u00e4n hon gick.<\/p>\n Hon \u00e4r f\u00f6dd i augusti \u00e5r 1991 och b\u00f6rjar nu vara inne i sina mest framg\u00e5ngsrika \u00e5r. 1 500 meter \u00e4r numera huvudgren.<\/p>\n Hur som helst, t\u00e4vlingsinstinkten, den har varit grym, som hon uttrycker saken. Hon f\u00f6rs\u00f6kte ofta springa vissa str\u00e4ckor l\u00e4ngs stigar eller v\u00e4gar fortare \u00e4n f\u00f6rr. Hon tog tid, helt enkelt. Och friidrotten i skolan l\u00e4r ha g\u00e5tt riktigt bra ocks\u00e5 f\u00f6re 16-\u00e5rs\u00e5ldern.<\/p>\n Sara ber\u00e4ttar att det h\u00e4r med t\u00e4vlingsinstinkten var en grej som hennes n\u00e5got \u00e4ldre syster redan tidigt begrep sig p\u00e5. F\u00f6r henne g\u00e4llde det att allt emellan\u00e5t ge upp och l\u00e5ta Sara vinna – om det t\u00e4vlades, vilket ofta var fallet. S\u00e5 blev det inga raseriutbrott, skrattar Lappalainen.<\/p>\n Ocks\u00e5 Ari Suhonen (alla tiders finl\u00e4ndska manliga 800-metersl\u00f6pare) som framg\u00e5ngsrikt verkat som Saras tr\u00e4nare i snart 12 \u00e5r, ber\u00e4ttade redan f\u00f6r flera \u00e5r sedan att hans adept helst inte ska tr\u00e4na tillsammans med n\u00e5gon annan d\u00e5 n\u00e4r det inte f\u00e5r bli t\u00e4vling.<\/p>\n – Orientering gillade jag allra mest om jag var i skogen tillsammans med en kompis som var skicklig orienterare, ber\u00e4ttar Lappalainen p\u00e5 sitt sj\u00e4lvironiska vis. D\u00e5 fick Sara Kuivisto l\u00f6pa fort. Kanske den kr\u00e4vande orienteringen inte hann \u00f6ppna sig n\u00e4r det fanns s\u00e5 mycket som p\u00e5gick \u00f6verallt, \u00e4ven om nu karta och kompass inte blev obekanta.<\/p>\n Otaliga kilometer p\u00e5 skidor i Ebbo-terr\u00e4ngerna finns ocks\u00e5 som grundval fr\u00e5n barndomen. Sp\u00e5ren var prima och ingen beh\u00f6vde \u00f6vertala barnen att \u00e5ka l\u00e4nge. Mamma vallade skidorna och p\u00e5 stugan i Humla fick man god, varm saft. Sn\u00f6 fanns det rikligt av och p\u00e5 de vidstr\u00e4ckta \u00e5krarna som nu \u00e4r omr\u00e5de f\u00f6r Porvoo Borg\u00e5 Jukola gjorde systrarna ocks\u00e5 egna sp\u00e5r.<\/p>\n \u00c5ka skridsko, det hann man ocks\u00e5 alltid med. Som \u00f6verallt i byarna i Borg\u00e5 var bandyklubbor och r\u00f6da bollar i flitig anv\u00e4ndning. I Ebbo fanns isen vid byskolan och Sara minns hur man ocks\u00e5 p\u00e5 rasterna sp\u00e4nde p\u00e5 sig skridskorna f\u00f6r att f\u00e5 skrinna i n\u00e5gra minuter.<\/p>\n <\/p>\n L\u00f6pningen, inte h\u00e4starna, blev \u00e4nd\u00e5 hennes stora t\u00e4vlingsgrej<\/strong><\/p>\n – S\u00e5 fanns ju familjens ponnyh\u00e4star, som kl\u00e4ttrade uppf\u00f6r vilka bergssluttningar som helst. N\u00e4r vi var sm\u00e5 skaffades en shetlandsponny, som gick bort f\u00f6rst i v\u00e5ras, 37 \u00e5r gammal. Han var en lurifax, ja, en spjuver. Rundan i terr\u00e4ngen slutade ofta i att jag fick g\u00e5 eller springa hem. H\u00e4sten sl\u00e4ngde mig av, ber\u00e4ttar Sara.<\/p>\n Hon s\u00e4ger ocks\u00e5 att just den h\u00e4r besv\u00e4rliga Rudi kan ha varit en delorsak till att Sara egentligen inte b\u00f6rjade t\u00e4vla i n\u00e5gon h\u00e4stsport. Systern Hanna-Greta blev d\u00e4remot hinderryttare.<\/p>\n Men livet bland h\u00e4star var i varje fall viktigt f\u00f6r b\u00e5dadera. Ocks\u00e5 den nyttomotionen skapade allts\u00e5 en klar grund f\u00f6r en eventuell uth\u00e5llighetsidrott.<\/p>\n – Det fanns mycket att syssla med. Vi var verkligen aldrig passiva. Alla blir ju deppiga av att bara sitta inomhus, funderar Sara Lappalainen.<\/p>\n Hon undrar hur mycket egentligen en kultur som hennes skiljer sig fr\u00e5n att alltid sitta hemma vid en playstation fram till 15-\u00e5rs\u00e5ldern. Stilla s\u00e4ger hon vad hon t\u00e4nker: det kan nog inte uppfostra dig till en stark m\u00e4nniska, det d\u00e4r.<\/p>\n Senaste h\u00f6st firade Sara br\u00f6llop tillsammans med Olli Lappalainen, ocks\u00e5 han en profil i Akilles. Bandym\u00e5lvakt \u00e4r n\u00e5got man ofta bara blir, men i Ule\u00e5borg ville Olli som barn vara just bandym\u00e5lvakt, ler Sara.<\/p>\n Bandyn och utbildningen till diplomingenj\u00f6r h\u00e4mtade f\u00f6r flera \u00e5r sedan Olli till Borg\u00e5trakten, d\u00e4r han under spelar\u00e5ren kom att bli en av de stora favoriterna i Borg\u00e5s idrottsliv.<\/p>\n – Jag \u00e4r evigt tacksam f\u00f6r att mamma och pappa alltid har l\u00e5tit friidrotten vara min egen grej. N\u00e5gonting som jag sj\u00e4lv kommit p\u00e5 och f\u00f6r vilken jag sj\u00e4lv ringt de viktiga samtalen efterhand, s\u00e4ger Sara. Men f\u00f6r\u00e4ldrarnas st\u00f6d har samtidigt alltid varit starkt.<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/jukola.com\/wp-content\/uploads\/sites\/23\/2023\/05\/Sara9-scaled.jpg\")
<\/a><\/p>\n