Att anlända till evenemangsområdet är en minnesvärd upplevelse. Det verkar finnas liv i tältbyn som syns vid vägkanten. När du kommer in genom Jukola-porten sugs du in av ett färgglatt hav av människor som vill föra dig bort. Folk säger hej till bekanta, ler mot främlingar. I soligt väder verkar alla att vara på gott humör. De tävlande skyndar sig dit de ska – för att värma upp, till växlingen eller till tvättplatsen efter sin egen prestation. Det är mycket folk överallt, även de som inte orienterar. Men det finns plats där du känner att du behöver gå. Övergångarna är smidiga. Ungdomarna som har kommit till området på sparkcyklar nöjer sig med att skjuta sina fordon. Det är knappast någon brådska.
Raimo Kariniemi från Kuopio har just anlänt med sin familj. Innan herrarnas stafett finns det tid att bekanta sig med området. Den erfarne evenemangsbesökarens blick fastnar vid områdets storlek.
”Gränsdragning verkar kompakt. Här är människor nära varandra, vilket direkt påverkar atmosfären.”
Viljan att uppleva Jukolas unika stämningen är en stark drivkraft för många att komma till Jukola om och om igen. Ibland till och med efter en lång tid, som Minna Kauria-Kojo från Helsingfors, som har varit i Jukola som barn, men aldrig tävlat tidigare.
”När jag på torsdagen fick en inbjudan att springa Juran Sisu budkavle behövde jag inte fundera länge. För tio år sedan orienterade jag i skogen, men annars har jag mest spelat bollspel.” Men mamman i familjen, som föredrar beachvolleyplaner, fick snabbt ihop sina grejer.
”Pappas gamla orienteringsbyxor från runt 1989 och min systers innebandytröja – nu kör vi. Och ingen av oss bor i Schweiz än, men snart kommer en av lagmedlemmarna att åka därifrån. Därav namnet Juran Sisu.”
Lagnamnen i Jukola är ofta fantasifulla. Men vad har laget för förväntningar?
”Låt oss hoppas att öppen klipporientering blir en lyx. Och att man verkligen får känna de sammetslena träden som utlovats i förväg på huden”, tillägger systern Laura Kauria, som ansvarade för lagets rekrytering.
Meea Arola från S:t Michel är sex år och upplever Jukola för första gången. Stämningen har byggts upp redan hemma.”Jag har en ny t-shirt som jag köpte igår. ”
Anledningen visar sig vara att andra i familjen är volontärer och har förberett sig i området i flera dagar. Meea hade med sig sin moster Johanna Arola – även för henne är det första Jukola.
”Det har gått bra för oss.”
”Vi kunde köpa smoothies utan att köa. Jag behövde inte vänta länge till toaletten heller. Allt verkar fungera bra.”
”Nu måste vi njuta”, säger Meeas pappa Jukka Arola, som har kommit för att hälsa på en stund innan han återgår till underhållet.
Text: Virva Korpinen
Foto: Mika Luukkonen
Översättning: Mariya Loginova