Banläggarens tankar i oktober 2011
Ansökningsprocess
När vår förening MS-52 hade beslutat att ansöka för andra gången (1996 Virmo) för att få organisera Ungdomens Jukola, fick jag i uppdrag att utreda en lämplig terräng och tävlingscentrum. När idrottscentrum i hemsocken har stått värd för Ungdomens Jukola 1996, och nu i natt-FM 2010, vände jag mina ögon till grannkommunerna.
Jag gick igenom två idrottscentrum i grannkommunerna och deras terräng, ett par dagar i varje, och gjorde en grov version av banan till mycket gamla orienteringskartor. Kartorna blev även preliminärt uppdaterade. Något verkade ha ändrat i terrängen under 30 år som hade gått sen senaste kartläggningen. Av dessa alternativ beslutade vi för Vemo. Till ansökan bifogades plan för markanvändning och fullständiga banor på orienteringskarta från år 1978 i skala 1:15 000. Det totala paketet med tävlingscentrum ansågs vara värdig för Ungdomens Jukola även av beslutande organ och tävlingen gick till oss.
Planering
Den nya kartan, första versionen var klar av Raimo Jalonen strax före jul 2010 och då inledde jag genast tillsammans med min banläggarkollega Timo ”Kokkens” Kokko banläggararbetet. Vi är båda två bekanta med Ungdomens Jukola koncept redan från förr. Personligen har jag varit involverad från det första evenemanget i Lahtis skidstadion, den tiden dock som en tränare, med i tävlingen var också Kokkens, men då som en löpare. Ungdomens Jukola banläggarbetet 1996 i Virmo idrottscentrum är fortfarande färskt i mitt minne. Från banläggarens synvinkel är den enda förändringen att det finns modern teknik och metoder för att underlätta följningen av loppet. Redan på våren fanns planerna på våra datorer och i maj gav övervakaren Ilkka Saarimäki planen grönt ljus. Kontroller var märkta i terrängen och en del preliminära testloppen i juni bekräftade våra förväntningar att terrängen passar utmärkt till Ungdomens Jukola. Tävlingscentrum ligger så i terrängen att tävlingen kan lätt följas eftersom en publikkontroll på sträckorna 1-2 och 5-7 kunde placeras i utkanten av tävlingscentrum.
Terräng
Terrängen är rättvis för alla ungdomar eftersom ingen av deltagarna har orienterad där, när kartan inte har funnits i årtionden. Rapakivibergunderlaget med genomgående god framkomlighet gör att terräng är lättlöpt och sockret på toppen är möjligheten att välja för de längsta sträckör en nypa, tätare, ung skog. Synlighet är bra och på vissa ställen mycket bra, på grund av bergunderlaget och skogsbruket på senare år. Den gröna färgen är sällsynt på banorna och kan även på vintern bli ännu sällsyntare om planerade avverkningar verkställs. Vad som är säkert är att de unga inte erbjuds stigdjungeln att basera sina vägval på. Naturligtvis 1,5 km motionsbana och lika långa skidspårbotten underlättar orientering. Hela området är tydligt begränsad och i synnerhet för de yngsta tävlanden på 3:e och 4:e etapp skapar många stora, tydliga karttecken säkerhetskänslan. De äldsta pojkarna kan möjligtvis springa under sex minuter per kilometer, och för flickorna kommer tempot vara kanske en minut per kilometer långsammare.
Gammal karta över terrängen
Modellbiten av tävlingskartan
