På den mest centrala platsen i Vuokatti-Jukolas tävlingscentrum står ett gammalt trähus som är i behov av en mindre ansiktslyftning. På husets gavel finns en äldre version av idrottsinstitutets logotyp. Vad är egentligen detta för byggnad? Den skiljer sig tydligt från idrottsinstitutets övriga och modernare byggnader.
Hela historien om Vuokatti idrottsinstitut har sin början i just denna byggnad. Vaara-terrängen på Vuokatinvaara har alltid funnits intill som potentiell orienteringsterräng, men utan idrottsinstitutet skulle ett evenemang av Jukolakavlens storlek inte vara möjligt att arrangera.
Institutets historia kan sägas börja en natt under fortsättningskriget i mars 1943 på isen av en sjö bakom frontlinjen vid Rukajärvi.
En finländsk militäravdelning var på väg hem från ett fjärrpatrulluppdrag. Avdelningen var stor och bestod av mer än 500 man. En pluton ur styrkan hamnade i ett fientligt bakhåll när den korsade sjöns is. Många stupade och endast de starkaste skidåkarna överlevde. En av dem var Paavo Lonkila.
Bland de överlevande fanns flera idrottsmän, eftersom endast män i mycket god fysisk form hade valts ut till uppdraget. Några dagar senare, mitt i sorgen, gav de överlevande varandra ett löfte – sjöns is skulle de aldrig glömma.
Stabsbyggnader evakuerades från Rukajärvi
När freden kom bestämde sig männen för att grunda ett idrottsinstitut någonstans i Finland. Institutets uppgift skulle framför allt vara att utbilda skickliga skidåkare.
Flera möjliga platser undersöktes. Enligt berättelserna hade Sveitsi i Hyvinge varit ett bra alternativ, men valet föll i slutändan på de lavklädda tallmoarna vid Särkinen i Sotkamo, vid foten av Vuokatinvaara. Området låg visserligen lite avsides, men den järnväg som redan gick förbi platsen vägde tungt.
Tallskogarna och de granbevuxna vaara-höjderna erbjöd fantastiska skidterränger, men institutet behövde förstås också byggnader. Trots efterkrigstidens brist på resurser gick det att lösa.
Mot slutet av kriget evakuerades flera stabsbyggnader i timmer från Rukajärvifronten. Timret lagrades i Kuhmo, och man fick tillstånd att flytta det till Vuokatti för att användas till det nya idrottsinstitutets första byggnader. Den största byggnaden blev institutets huvudbyggnad.
Den tidigare stabsbyggnaden som tillhörde general Raappana kommer därför inte att rivas, särskilt eftersom den numera är skyddad. Under sitt andra liv tjänade den länge som institutets huvudbyggnad, och fortfarande finns delar av administrationen där. Byggnaden rymmer även ett mindre museum.
Och vad hände med sergeant Paavo Lonkila, som överlevde tack vare sin skicklighet på skidor? År 1952 blev han olympisk mästare i längdskidåkning.
Text och foto: Jussi Silvennoinen
