Orientering är en drömhobby för en fotograferande botaniker
Raino Lampinen: ”Ett helt otroligt vackert ögonblick i skogen är när man från en hög ås får se hur solens strålar färgar dimman som väller i dalarna orange.”
I artikelserien Livet i Jukolas skogar presenteras personer som, i enlighet med temat för Kotka-Jukola, är erfarna Jukola-besökare och även på annat sätt känner naturen väl.
Den helsingforsbaserade botanikern Raino Lampinen har förenat arbete, orientering och fotografering på sitt eget sätt. Han arbetar vid Naturhistoriska centralmuseets enhet för växt- och svampforskning i Kajsaniemi och har bland annat ansvarat i 30 år för underhållet av Finlands växtobservationsdatabas och växternas utbredningsatlas.
-Databasen innehåller idag över åtta miljoner växtobservationer från Finland och närområdena, säger Lampinen.
Som koordinator för växtkartläggningen har han själv producerat över två miljoner av dessa observationer.
-Skogen är nog min favoritplats att röra mig på, inte många dagar på året går utan att jag av någon anledning vistas där.
Den erfarne Jukola-deltagaren har även lyckats kombinera nytta och nöje på tävlingsresorna.
-Enbart från Jukola-resorna från detta årtusende finns det nog närmare 100 000 observationer, uppskattar Lampinen.
Växtobservationer samlas både längs resevägarna och under själva tävlingen, men allt går inte alltid att dokumentera.
-När man försöker minnas vad man sett och var, minns man bara tall, gran, en, blåbär, lingon och ljung. Det är bra så – under tävlingen är det bättre att fokusera på orienteringen än på naturiakttagelser.
Lampinen började orientera i Tavastehus.
-I tredje klass kom man från Hämeenlinnan Tarmo och frågade vem som var intresserad av orienteringsskola. Jag räckte upp handen, säger han.
Sin första Jukola-stafett sprang Lampinen som 15-åring, men orienteringen föll i bakgrunden i slutet av 1970-talet.
-Hobbyn dog ut i årtionden, men tack vare arbetet har jag alltid tillbringat tid med kartor – antingen ute i terrängen eller framför datorn. Och jag lyssnade förstås på Pekka Oksalas och andras Jukola-kommentarer på radion under pauserna.
Orienteringen återvände genom barnen på 2000-talet.
-År 2004 föreslog jag för barnen att de skulle gå i Helsingin Suunnistajat orienteringsskola. De gick med och började tävla samma sommar.
Och som ofta händer, gled hobbyn tillbaka även in i pappans liv.
-När jag funderat en stund bestämde jag mig för att det inte är någon idé att köra till tävlingar och bara sitta i regnet på en grusgrop eller stubbåker. Jag gick med i klubben (Helsingin Suunnistajat), skaffade tävlingslicens och sedan dess har den aktiva idrottskarriären fortsatt.
Sedan dess har hans kalender varit fylld av tävlingar från vårvinter till senhöst. Utöver det gör han vandringar i terrängen för växtkartläggning och åkte till exempel över 3400 kilometer på skidor senaste vinter.
-I år har jag bakom mig nästan 2800 kilometer gps-mätt vandring, huvudsakligen växtkartläggning på egen tid.
Lampinen, som nästa år övergår till H65-serien, sprang sin senaste Jukola-stafett år 2020. Därefter har han verkat som ackrediterad fotograf på Jukola.
Hobbyn som började med naturfotografering utvidgades till orienteringsfotografering i mitten av 2010-talet.
-Nu finns över 50 000 av mina bilder online, från kanske ett par hundra tävlingar i Finland, Sverige och Baltikum.
Bilderna sprids även till idrottare och deras klubbar enligt överenskommelse. De kan ses på https://www.flickr.com/photos/rainol/.
Lampinen fascineras av orienteringens välbekanta element: att röra sig i naturen, hålla sig i form, se nya platser, träffa gamla bekanta och få nya.
-Jag gillar spelelementet i orienteringen. Det är inte bara tråkig löpning. Tävlingsinstinkten får också sitt – det finns alltid löpare på samma nivå och segrarna växlar fint.
Som botaniker lockas han dessutom av möjligheten att kombinera tävlingar med växtkartläggning.
-Jag är nog lite beryktad i bekantskapskretsen, eftersom jag kan vara lite kallsinnig när man ber om skjuts till tävlingar långt hemifrån. Tävlingsresorna tenderar att bli långa både i början, i slutet och ibland mitt på.
-Jag planerar körvägar som jag inte tidigare kört och stannar här och där för att studera traktens växter. I reseprogrammet kan det finnas hela extra terrängdagar som enbart ägnas åt växter, skrattar Lampinen.
Förutom lyckade stunder har även motgångar och starka naturupplevelser etsat sig fast i minnet.
-Ett helt otroligt vackert ögonblick i skogen är när man från en hög ås får se hur solens strålar färgar dimman i dalarna orange, berättar Lampinen.
