– ”Det värmde verkligen våra veteranhjärtan när en banläggare från en Jukola för några år sedan sade att ’Jukola skulle inte vara en sådan stor orienteringsfest för hela folket som den är i dag utan er’.”
I rösten hos äänekoskibon Petri Hämynen finns en ton av stolthet, och inte utan skäl. Hämynen, 59, är en av grundpelarna i Äänekoski Serieförenings (ÄSS) Jukola-lag, och ÄSS har på sitt alldeles eget, oefterhärmliga sätt satt sina spår i sommarens stora orienteringsfest.
ÄSS grundades 1981 ”för att främja den mellersta finska seriekonstens ställning”. Den riksomfattande uppmärksamheten började ändå komma på ett annat område, när serieentusiaster med smak för olika idrottsgrenar år 1992 beslutade sig för att prova på orientering. Och börja direkt på högsta nivå, i Jukola.
Debutloppet gav inget resultat, eftersom målet hann stänga innan två av Äänekoskilagets sträcklöpare kom i mål.
– ”Förstagångsdeltagare i Jukola brukar ofta säga att de senast orienterat i armén, men eftersom vi hade civiltjänstgörare hade vi inte ens den erfarenheten. Jag var den enda i gänget som hade sett en riktig orienteringskarta, vid brigadmästerskapen under min beväringstid. Och det loppet slutade också i ett avbrott”, minns Hämynen.
Början var dyster, men gnistan var tänd och sedan dess har ÄSS varit med i varje Jukola. Den bästa placeringen är en 566:e plats, men eftersom fokus har legat mer på avslappnad genomföring än på slutresultatet har allt möjligt hunnit hända. Så mycket att det inte är fel att tala om Jukola-legender.
Man ville bli av med de ”vilda” lagen
Till en början var det legendariska mer av samma typ som backhopparen Eddie Edwards: efter debutåret var ÄSS tre år i rad, 1993–1995, sist i Jukola-kavlen. Vid OS i Calgary 1988 var britten Edwards så svag att de internationella skidpamparna kände sig förlöjligade och stiftade en regel för att hålla ”Eddie the Eagle”-typer borta från OS-backarna.
ÄSS var nära att råka ut för samma öde efter sin första jumboplats, när Jukolas ledningsgrupp våren 1994 beslöt att skärpa kontrollen av deltagarrätten. På den tiden hade bara ”riktiga” idrottsföreningar (samt rena brödra- och systerlag) rätt att delta, men eftersom regeln inte övervakades konsekvent hade också olika företags- och kompislag tagit sig in i kavlen.
Bland de ”vilda” lagen fanns bland annat ÄSS, jumbolaget 1991 och 1992 Ylistaron Alapään Nuorisoseura samt ett tjugotal andra.
– ”En del blev rädda, anslöt sig på något sätt till något förbund och fick fortsätta delta”, minns Hämynen.
– ”I vårt fall var hela bråket helt onödigt. Vi hade redan tidigare anslutit oss till TUL:s Storhelsingforsdistrikt, så vi hade full rätt att vara med.”
”Vår största bedrift i Jukola”
ÄSS hade anslutit sig till TUL på grund av friidrotten, det fanns gott om lust att prova på olika grenar.
– ”Vi ordnade föreningsmästerskap i tiokamp, och Eläintarha idrottsplan gick inte att hyra om man inte var en riktig idrottsförening”, förklarar Hämynen.
ÄSS-folket har kämpat om föreningsmästerskapet i friidrottens kungadisciplin, tiokampen, sedan 1987, nästan undantagslöst på den legendariska Eläintarha-planen i Helsingfors. Tävlingen avgörs i äkta ÄSS-stil: kaxigt under en enda dag och enligt herrarnas regler, så till exempel häckhöjder och redskapens vikter är desamma som i seniorklassen.
Tvisten om Jukola-deltagandet 1994 löstes till slut så att kavlens ledningsgrupp och Orienteringsförbundet beslutade att på försök lätta på deltagarreglerna: till sommarens kavlar 1995 fick, utöver de vanliga föreningslagen, också fritt bildade samfundslag delta, bara lagets namn var ”förenligt med god sed och Jukolas värdighet”.
Försöket blev snart permanent praxis.
– ”Då segrade förnuftet och Jukola blev på riktigt ett evenemang för hela folket. Vi var föregångare och bidrog starkt till att motionsgängen också officiellt släpptes in.
– Vi är stolta över det. Det är nog vår största bedrift i Jukola”, säger Petri Hämynen belåtet.
”De svarta prickarna är stenar och resten kan du strunta i”
Under de första åren hade ÄSS-laget med sig ”tränare” och underhållare med gitarrer på Jukola. Vid Vehka-Jukola 1992 var stämningen så uppsluppen att, enligt tidskriften Suunnistaja, grannlaget plockade ner sitt tält och flyttade någon annanstans.
Efter det följde en svit på tre raka jumboplatser, men händelserna tog inte slut och ryktet växte:
I Sibbo 1995 stod ÄSS en stund som överlägsen etta i resultatlistan med tiden 3.39.43. Den märkliga situationen uppstod eftersom resultatprogrammet inte klarade en sluttid på över 24 timmar (27 timmar, 39 minuter och 43 sekunder). När röran retts ut hade det riktiga segrarlaget, norska NTHI, sedan länge varit på väg hem.
ÄSS-löparen Jyrki Nummela blev Jukola-rekordman i Sibbo. Han gav sig som total nybörjare ut på tredje sträckan, förklarades på vägen vara försvunnen och kom till slut in till växel på tiden 8.21.59. Ingen hade någonsin tillbringat lika lång tid på en Jukola-sträcka.
– ”Jag kände inte till karttecknen. Man sade åt mig att de svarta prickarna är stenar och att jag inte behövde bry mig om resten”, berättade Nummela om sitt äventyr för tidningen Kymen Sanomat vid Salpa-Jukola 2011.
– ”Jyrkis insats var nog i slutändan bra PR för Jukola”, säger Petri Hämynen.
VM-fotboll och Jukola-klassikern
I Luosto 1994 stod Teijo Piilonen, som kommit in från andra sträckan, och väntade i växlingsfållan i över en timme, eftersom löparen på tredje sträckan satt i tältet och tittade på fotbolls-VM på TV.
– ”Man hade räknat med att nästa löpare i lugn och ro skulle hinna se Rumänien–Colombia-matchen, som slutade klockan 4.15, men två sträckor hade gått oväntat snabbt. Någon sade då att orienteringen börjar gå rätt bra, men växlingarna måste tränas”, skrattar Petri Hämynen.
I ÄSS finns passionerade fotbollsspelare, och under VM-år har det ibland varit knepigt att få ihop Jukola-lag.
Ibland har det funnits laguppställningsproblem också utan fotboll: i Sulkava 2003 sprang ÄSS den sju sträckor långa kavlen med bara tre män. Petri Hämynen sprang sträckorna 2, 4 och 6, Timo Hämynen sträckorna 3 och 5 och Teijo Piilonen sträckorna 1 och 7.
Inom Serieföreningen kallas Piilonens banbrytande insats, öppnings- och slutsträcka i samma tävling, för ”Jukola-klassikern”. Fyra andra ÄSS-löpare har senare gjort klassikern, och Piilonen själv nu fyra gånger.
Det har funnits gott om ”Kautto”
Att springa flera sträckor är förbjudet i Jukola, men i många motionslag förhåller man sig rätt flexibelt till regeln.
– ”Det finns nog ganska många konstnärer också i andra lag. Vi har aldrig dubblat sträckor avsiktligt, men eftersom vi alltid velat få ett resultat har vi ibland fått gå ’via Kautto’ ”, säger Hämynen.
Kautto är ett mycket vanligt efternamn i Äänekoski, och har ofta använts i laguppställningen för att ersätta namnen på dem som sprungit fler än en sträcka. Inte en enda äkta Kautto har någonsin sprungit i ÄSS-lag.
– ”En gång försökte vi locka sportjournalisten Matti Kautto från tidningen Sisä-Suomen lehti att komma med, med orden ’kom och bli en riktig Kautto’. Men vi lyckades inte.”
Krock med stridsvagn
Sommaren 2006 fanns en liten notis i Helsingin Sanomat med rubriken ”Personbil kolliderade med stridsvagn”.
– ”Det var fråga om bråkdelen av en sekund för att hitta den där berömda sista kontrollen”, berättar Petri Hämynen.
– ”Vi var på väg till Salo-Jukola och höll på att köra om en militär specialtransport på motorvägen bakom en paketbil, när en bil kom körande i fel riktning mot oss. Vi hade över hundra kilometer i timmen, men som tur var fungerade Timos reflexer och efter en snabb undanmanöver träffade vi bara stridsvagnens band på trailern. Förutsättningarna fanns där för något mycket värre än bara plåtskador.
– Funktionärerna som skötte parkeringen i Salo tittade nog rätt länge på bilens demolerade sida när vi kravlade oss ut ur bilen var vi nu än lyckades ta oss ut.”
Inga planer på att hoppa av
Petri Hämynen har nu sprungit i 33 Jukola-kavlar. Med alla dubblerade sträckor inräknade har han redan samlat ihop 46 sträckor.
Sammanlagt har 81 olika jussar och 26 venlor sprungit i Serieföreningens lag genom åren. Bland de mer kända idrottarna i ÄSS-färger kan nämnas spjutvärldsmästaren Kimmo Kinnunen och den mångfaldiga finska mästaren på sprintdistanser Ari Pakarinen.
På senare år har ÄSS sällan behövt lita på ”Kautto”-reservens outsinliga löpkraft, men någon trängsel i laguppställningarna har det fortfarande inte varit.
– ”I takt med att vi blivit äldre har gruppen av ’reservlöpare som stannar hemma’ vuxit, men vi har, kan man säga, vänföreningar, varifrån det vid behov kommer kompisar till hjälp. Ett uppehåll från Jukola lär vi få vänta på ännu i många år”, lovar Petri Hämynen.
– ”Samtidigt pågår ett generationsskifte, när brödernas söner samt deras och släktingars kompisar kommit med. Alla har oftast någon sorts koppling till Äänekoski, i stil med ’jag har varit med och byggt fabriken i Koski’ eller ’min frus kusin är en av ÄSS-grundarna’. Förra sommaren i S:t Michel hade cirka 85 procent av löparna i våra två lag någon form av Äänekoski-bakgrund.”
Med två herrlag planerar ÄSS att komma också till Kotka-Jukola.
”Vi har alltid försökt göra vårt bästa”
Några jumboplatser har det inte blivit för Serieföreningen efter 1990-talets trippel, och enligt Hämynen har ÄSS aldrig heller medvetet siktat på dem. I S:t Michel var föreningens placeringar 1167:e och 1254:e, när 1318 lag tog sig i mål med godkänt resultat.
– ”Från början har vi alltid försökt göra vårt bästa”, försäkrar Hämynen.
– ”På senare år har jumboplatserna undvikit oss, för på trettio år lär man sig nog orientera även om man bara deltar en gång per sommar. Med åren har farten minskat, men vi får nog vänta ännu några år innan vi kanske är tillbaka på samma placeringar som i början.”
