Reimo Uljas – 70 år i orienteringens tjänst

När Reimo Uljas bjöds in till slottsbalen år 2025 låg bakom utmärkelsen redan över sju årtionden av arbete för den finländska orienteringen. Allt började i Ressu, en skola i centrala Helsingfors.
På Ressu ordnade gymnastikläraren Niilo Tammisalo, tidigare målvakt i det finländska fotbollslandslaget, orienteringsträningar och skolmästerskap på höstarna. Uljas presterade tillräckligt bra för att delta i Helsingfors läroverksmästerskap hösten 1953.

Med tanke på min erfarenhet var resultaten goda – gnistan fanns kvar.

— Reimo Uljas

Följande vinter deltog Uljas i Helsingfors Orienterares kurser och bad en klasskamrat följa med, eftersom han var den enda i sin ålder.
 
– Jag bad Seppo Saario om sällskap. Och på den vägen är det. Kanske var det just att man förutom benen också måste använda huvudet som lockade, eftersom jag var ganska lat när det gällde träning. Därför har jag mest ägnat mig åt arrangemang och föreningsarbete.
 

Ungdomsarbete ur vardagens behov

År 1955 bestämde sig Uljas för att lära grannpojkarna att orientera.
 
– Det var trist att åka ensam med cykel klockan sex på söndagsmorgnarna för att hinna till tåget norrut. Dessutom behövde man säkerställa att det fanns lagkamrater till stafetter.
 
Lösningen var enkel – men långsiktig.
 
– Jag lärde grannpojkarna. Alla stannade kvar i sporten.

 

Samtidigt växte viljan att utveckla föreningens ungdomsverksamhet, som ännu på 1950-talet var ganska blygsam.
 

Skoloriente­ringens långa linje

Under årtiondenas lopp har Uljas varit en central aktör i Helsingfors Orienterares ungdomsverksamhet. Verksamheten har vuxit från enstaka träningar till hela säsonger – från skolkartor till koncept som genomförs inomhus.

När ledaren för skolornas inomhusorientering i Pallomylly slutade ansåg Uljas det viktigt att fortsätta verksamheten. Senare, när föreningen drog sig ur arrangemangen, samlade han ett seniorteam på omkring tjugo personer.

– Pallomylly är ett bra koncept, men alla skolor har inte möjlighet att komma dit. Jag utvecklade labyrintorientering för skolornas egna gymnastiksalar.

Konceptet blev snabbt en framgång. Under vintern ordnas det nästan dagligen.

 ” Redan i sex års tid har över 10 000 deltagare deltagit årligen. Det är nära maxkapacitet, eftersom verksamheten pågår nästan fem dagar i veckan.”

— Reimo Uljas

Under vår- och höstterminerna arrangeras dessutom orientering i terräng.

– Där deltar cirka 5000 barn per läsår. Tillgången på handledare begränsar tillväxten – efterfrågan är större. Vi ordnar 140–150 skoldagar i orientering per år, och förberedelserna tar nästan hundra dagar till. Dessutom har jag gjort över 50 skolkartor – den senaste så sent som i förra veckan.

Utveckling och Jukolas långa resa

Utvecklingsarbete uppstår ur behov – och ofta också i takt med den tekniska utvecklingen, säger Uljas.

”Det har alltid funnits ”uppfinnar-Jockar” inom orienteringen. Sanningen är att om man står still går man bakåt.”

— Reimo Uljas

Uljas satt på 1980-talet i orienteringsförbundets styrelse och i Jukolas ledningsgrupp, och senare som ordförande för Kaukametsäläiset.

– Det är en fin och mångsidig helhet som man inte lär sig över en natt. Samtidigt pågår flera evenemang i olika skeden och sökandet efter framtida arrangörer. Ledningsgruppens uppgift är att säkerställa kvaliteten och kontinuiteten.

– Jukola är ett varumärke. Man experimenterar inte lättvindigt, men följer noga utvecklingen.

Arbetet har inte alltid varit enkelt.

– Ibland har man varit tvungen att tala klarspråk – men sällan.

Ögonblick att minnas

Särskilt minnesvärt är Jukola i Salo år 2006, då GPS-uppföljning togs i bruk.

– Två löpare i ledningen gick till fel höjd. Den ena hördes säga: ”En miljon människor vet var vi är – utom vi själva.”

Enligt Uljas var ögonblicket avgörande:

– Där tog orienteringen steget från skogen in i människors vardagsrum.

Ett annat minne gäller Jukolas internationella ställning. När VM hotade att tränga undan Jukolas traditionella tidpunkt kontaktade Uljas tidigare världsmästare utomlands.

– De meddelade förbundet att Jukola hör hemma före midsommar. Och så förblev det.

Möten och betydelser

Längs den långa karriären ryms otaliga möten. Ett av dem skedde oväntat i London.

– En ung kvinna kom fram och frågade om jag var Reimo. Hon ville tacka mig för att jag hade lärt henne orientera, vilket gjorde det möjligt för henne att delta i femdagars i Sverige. Där hade hon träffat en trevlig brittisk kille.

– Nu bodde de på en herrgård utanför London med två barn.

Tiotals orienterare som utbildats av Reimo Uljas har genom åren haft framgång i både FM och VM samt i Jukolastafetten. Själv ser Uljas dock nyktert på framgång.

– Visst har det varit roligt att följa med, men alla behöver inte bli mästare.

Uljas berättar hur två pojkar en gång kom ut ur skogen.

– Båda hade fickorna fulla med grodrom. De var överlyckliga – mödrarna något mindre.

Kontakten med tidigare elever kan bestå i årtionden.

– När man får en inbjudan till studentfest eller bröllop från en tidigare elev, rör det verkligen något inom en.

Samma känsla kan uppstå till exempel under motionsorientering, när någon som redan avslutat sin aktiva karriär kommer för att presentera sin pojkvän för sin gamla orienteringslärare. Sådana situationer finns det många av, berättar Uljas.

En inbjudan för hela gemenskapen

Uljas bjöds in till slottsbalen den 6 december 2025. Han ser dock inte utmärkelsen som en personlig prestation.

– Det är förstås fint att ett sådant 70-årigt ungdomsarbete uppmärksammas. Men ingen driver ensam en verksamhet där 18 000 barn deltar årligen. Det är en gemensam ansträngning. Jag var på slottsbalen som representant för den stora gruppen.

Text: Markku Sormunen