Vad månne Aleksis Kivi (vänster) och Johan Ludvig Runberg (höger) som levde på 1800-talet ha språkat ifall de sett världen idag?
J.L.Runeberg: De hämtade då hit till Borgå en tävling, som fått sitt namn ur en av dina böcker, Jukolastafetten.
Aleksis Kivi: Du var säkert lite för förnäm för dem – nationalskald och docent i vältalighet. Jag är ändå en rotfast skogspojke och nationalförfattare från Palojoki by i Nurmijärvi.
Runeberg: Nog skulle man ha hittat jordnära historier som kunnat ge namn åt tävlingen även i mina historier. Hur skulle det till exempel låta med Elgskyttarne eller Stafetten Fänrik Ståls sägner. Eller kanske Bonden Paavos äventyr?
Kivi: De verkar som du är mera intresserad av den antika grekiska poesin. Inte är Jukolas Juhani eller Venla intresserad av sådant. Huvudsaken är att de lär sig läsa.
Runeberg: Nog förstår jag mig också på fattiga och olärda. Blanda du till hälften bark i brödet ty förfrusen är vår grannes åker. På samma sätt står den finska naturen och patriotismen mig nära. Jag skrev trots allt också orden till sången Vårt land. Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand.
Kivi: Jag översatte den ju till finska redan som 15-åring, även om översättningen aldrig blev officiell. Nog har vi både dalar och kullar i Nurmijärvi och också jag kan berätta om naturen; Skogens son jag stolt mig kallar, hjälte i den mörka skog, jag på Tapiolas vallar, möter björnen bog mot bog, och världen faller i glömska.
Runeberg: Du säger det också bra men än kommer dag, än är ej allt förbi
Kivi: Men fisken vi fångar, den får vi! Men du förstår dig nog inte alls på dryckjom.
Runeberg: Jag förstår så mycket som behövs. Fredrika häller alltid ibland lite likör eller punsch på tårtorna.
Kivi: Det är hör du så att Vin och fest har en historisk rätt ända från syndafloden till idag.
Runeberg: Men jag är ändå gift, medan du rusar omkring som ungkarl och får kvinnorna att skratta. Ojämnt falla ödets lotter.
Kivi: Men det är ju ändå så att Kvinnan alltid har varit den klippa som män, pojkar, makar och soldater har kunnat lita på.
Det är även kvinnor som tävlar här i Jukola i Borgå. Jag kunde karakterisera dem på samma sätt som den av sju bröder beundrade Venla. Vacker kallade man jungfrun. Hennes hår var rostbrunt, blicken slug och skarp, munnen len, kanske nästan för bred. Hon var kort till växten, men axelbred och mullig, och det sades att hon var stark. Så beskaffad var brödernas älsklingsfågel i talldungens skydd.
Runeberg: Visst kan man även säga sådär, även om jag skulle beskriva kvinnorna lite mera poetiskt.
Kivi: Du tyckte ju inte om min Sju bröder -bok och kritiserade den också, men skall vi sluta fred och njuta av Jukolastafetten, eftersom också du är en naturmänniska.
Runeberg: Det passar mig, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med. Jag var redan och tittade på ebbovyerna och Jukolas tävlingscentral. Där ser ju bra ut! Låt Jukolas bröder och venlor anlända i stora skaror. Och så kan de ju även gå och beundra min staty här i centrum av Borgå.
Fakta:
Aleksis Kivi (1834–1872) är Finlands nationalförfattare och hemma från Palojoki by i Nurmijärvi kommun. Hans mest kända verk är Sju bröder som utkom 1870. Jukola stafetten bygger även på detta verk.
Johan Ludvig Runeberg (1804–1877) föddes i Jakobstad men flyttade med sin familj till Borgå 1837. Han var poet, lärare, präst, journalist och professor samt nationalpoet.
Text och bild: Riitta Ketola