Porvoo-Borgå Jukola banläggaruppdrag går enligt planerna. Det krävande jobbet att sätta kartorna i
plastfodral och sortera enligt lagnummer har blivit färdigt tack vare en fantastisk talkoanda. Banläggarna
har gått igenom de lagvisa spridningarna, kontrollanterna väntar på sin tur. Nästa uppgift för Stefan
Karlsson och Pekka Vuorinen är att flytta sig till terrängen och kontrollera att alla kontrollbockar har klarat
vintern. Men före det så utmanades de att svara på en del frågor.
Ålder och varifrån kommer du?
Stefan: 52 år och hemma från Sibbo, där jag bott hela mitt liv förutom studieåren i Åbo och ett par år
annanstädes.
Pekka: 63 år, av vilka 58 år som ursprungsborgåbo. Jag har nu bott i 5 år i Vanda, cirka 50 meter från Sibbo.
Första Jukola-minnet?
Stefan: Snöflingor och Jukola i Kankaanpää 1975. Jag följde med Jukola på plats för första gången som 4-
åring. Därefter blev jag tvungen att vänta 11 år före min debut i Kaanaa-Jukola 1986. Efter det har jag
sprungit, arrangerat eller varit på plats under nästan alla Jukola.
Pekka: Laitila Jukola 1985 i Tulejärvi. Thomas Nyholm lockade en redan gröngölingssenior att ställa upp
direkt från isplanen. Jag var fruktansvärd nervös då 14.4 km väntade på mig och jag hade aldrig sprungit så
långt, inte ens på väg. Upplevelsen var lockande fantastisk, showen fortgår.
Bästa Jukolaminnen
Stefan: Under årens lopp finns det massor av minnen, men Jukola i Iso-Syöte 1988 har fastnat i minnet av
flera skäl – fin terräng, startsnitslingen. Tältkäpparna glömdes hemma, men tur i oturen var att tältplatsen
var i skogen och vårt tält hängde i tältsnören från grankvistar. Jag sprang första gången i Sibbo-Vargarnas
första lag (placering 59) och vi vann med ett ungt lag (4 juniorer och 1 oldboy) med ett par minuter över
Akilles OK. Nämnas bör att i SV sprang också detta års Jukolas banläggargruppens chef Pasi Liitiäinen. I AOK
sprang banmästarkollegan Pekka Vuorinen och Ove Simosas som har skött om markloven i årets Jukola.
Pekka: Alla Jukolakavlar förblir i minnet därför att veckoslutet bara är ett så fint evenemang i sin helhet.
Den där atmosfären och egna prestationen bland alla övriga orienterare; varje år en förväntan på en ny
upplevelse. Kanske ändå den finaste prestationen var att se våra elitorienterare och vårt ankare Otto
Simosos komma i mål i Lappee Jukola 2016 på en 12:e plats. Det var en topprestation av vårt ihopsvetsade
gäng. Vi äldre var då verkligen stolta Trianiter.
Din bästa Jukolaprestation?
Stefan: Jämi Jukola 2004, fastän terrängen inte var ”min terräng”. Ankartappen gick bra förutom ett par
verkligt små misstag. Jag förlorade under sju minuter åt överlägsna toppduon Thierry Gueorgiou och Emil
Wingstedt. Min bästa placering är 29:e år 2010, men min egen prestation är inget att minnas.
Pekka: Mitt bästa lopp är i superfina Luosto Jukola 1994 med 37:e bästa ankartid. När jag kollade bland
namnen i resultatlistan förstår jag nu hur bra det gick. AOK var då 60:e. Min bästa placering är 31a i
Veckelax 1992.
När var du första gången banläggare?
Stefan: Jag gjorde mina första banor som 12-åring till byns serieorientering. Nivån var hög i dessa Box
serieorienteringar: Box-orienterarna har genom åren fått ett VM-guld, flera NM-medaljer och fem Box-bor
har tagit över 30 finska mästerskap tillsammans. Då tändes gnistan för banläggning: Byns
serieorienteringar, föreningens träningar och motionsorienteringar. 1990 var jag banläggare i distriktets
patrullmästerskap och ett par år senare blev det dags för nationella tävlingar. Under årens lopp har det
blivit över 30 tävlingar som banläggare eller hjälpbanläggare. Mina egna första ”Jukola-banor” gjorde jag
redan 1984 i Söderkulla terrängen och kan konstatera att nu nästan 40 år senare skulle man med smärre
förändringar kunna tävla på dem.
Pekka: Ivern för banläggning väcktes år 1987 efter Hollola Jukola då jag började undersöka gafflingsschemat
och efter det studera bredare elitorienterarnas lopp i värdetävlingar på olika banläggares banor. Då min
egen karriär började först som 25-åring så var det i början olika uppdrag som träningar och mindre
nationella tävlingar, individuella och budkavlen. Mitt första krävande uppdrag var ultralånga FM 2007 i
Karhunkorpi som är grannterräng till årets Jukola. Helt annorlunda är de sprinttävlingar som jag gjort och
vilka ligger mig nära om hjärtat.
När har ni stött ihop i samband med banläggning?
Pekka: Säkert under FinSpring 2012 som också var EM-granskning. Stefan var banläggare i den individuella
tävlingen och jag var kontrollant. Våren var sen och i Sibbo Storskog var det ännu massor av snö en vecka
före tävlingen. Snön smalt men delvis blev de tävlande att pulsa i snötäckta sänkor. Det harmade verkligen
då Stefans superbanor led av förhållandena.
Stefan: Se Pekkas svar.
Vad är det i banläggning som fängslar och ger tillfredsställelse?
Stefan: Utmana orienterarna. Som banläggare blir man själv tvungen att fundera hurdan en bra bana och
ett bra mellanrum är. Alltid då jag rör mig i skogen tittar jag på terrängen och möjliga kontrollpunkter. Om
orienterarna lär sig något nytt så har banläggningen lyckats. Det kan vara frågan om en liten eller stor bom,
ett lyckat vägval, nya inre krafter. Som banläggare hoppas man naturligtvis att de bästa utmanas tekniskt
och fysiskt, samt att alla som följer med orientering får uppleva en spännande tävling.
Pekka: Banläggning är ett serviceyrke och kunderna är krävande, de tävlande söker nya utmaningar och
upplevelser. Med den utmaningen i tankarna är det fint att röra sig i skogen med en ny karta i jakten på fina
banor för alla: elit, junioren och äldre. Finland är fullt av olika terränger och alla banläggare gör utifrån sina
kunskaper och terrängförhållande det bästa för att bjuda orienterarna på det bästa. Då jag rört mig med
Stefan i Ebbo-skogarna och vi valt kontrollpunkterna har det mest kittlande och fängslande varit att på
dessa kontroller kommer världens bästa orienterare att besöka, men även hundratals motionärer.
Då man vet den arbetsmängd som Jukola-banläggare medför, så skulle du anta en sådan utmaning nu?
Stefan: Absolut! Jag hörde att man söker arrangörer för 2027 och 2028. Jag hoppas att föreningen har
ansökt då vi nu en gång har kommit igång. Med en bra organisation så går det lättare.
Pekka: Genast! Det här görs i samarbete med en väl igenomtänkt grupp där var och en har en viktig uppgift.
Vi har alla civiljobb men arbetsmängden är inte oöverkomlig då det finns enorm hjälp av ivriga talkoarbetare som t.ex. att bygga kontrollbockar och hjälpa till med kartbehandlingen. Ett stort tack även
till ban- och kartgruppens dragare Pasi Liitiäinen.
Hur många timmar har ni använd i Jukola banläggningen?
Stefan: Hundratalet timmar i möten, över hundra terrängbesök, ännu mera timmar framför datorn och
varje dag ”små titt” på kartan under detta 6-åriga projekt (förutom de dagar jag varit på resa och den
hemliga kartan har självklart inte varit med). Utgående från detta kan var och en försöka uppskatta
arbetsmängden.
Pekka: Jag tappade räkningen redan för länge sedan. Stefan som excel-guru har gjort lite mera. Stefan
instämmer säkert i att en sådan här utmaning i sig redan är en så fin helhet att timmarna inte har någon
betydelse. Båda har vi redan, subjektivt sett, utmanande civiljobb, men själv får jag ivern att glöda av allt
som har med Jukola att göra. Energin räcker till, säkert ännu efter Jukola.
Hurdana banläggare är ni?
Stefan: Min egen banläggarfilosofi har levt med åren. Tidigare var tyngdpunkten mera på kontrollpunkten
och skärmens placering, men numera har den förflyttats mera på vägvalen. Fast, skärmens placering är
ännu viktig, man skall inte förvänta sig att se den på långt håll. Då jag inte själv vet hur jag skulle löpa ett
mellanrum så brukar kontrollmellanrummet vara ganska lyckat. Jag har själv varit mera en tekniker, men
har ändå uppskattat de fysiska egenskaper som krävs. Med dessa båda element i balans syns i mina banor,
förhoppningsvis även i årets Jukola, fastän denna massabudkavle skiljer sig från andra tävlingar,
Pekka: Banläggarens största utmaning är att få ut det bästa av den terräng som är till förfogande. Då jag ser
en orienteringskarta får jag alltid en banskiss, som i slutändan brukar vara ganska nära slutresultatet.
Naturligtvis är det viktigaste att alltid göra en terränggenomgång för en banläggare måste alltid veta vad
som väntar den tävlande. Jag strävar alltid efter omväxlande uppgifter, rytmförändringar och överraskande
kontrolltagningar. Alla mellanrum, både korta och långa, behöver inte vara tekniskt krävande, utan tanken
kan vara att locka den tävlande till ”överfart” med misstag nu eller senare som följd. En stor fröjd av att
jobba med Stefan har varit en lärande process då jag själv tidigare varit mera av en ensamvarg. Jag tycker
att vi lyckats kombinera båda våra styrkor för att få ett bra Jukola till stånd i ifrågavarande terräng.
Ni ser båda ut som långa och smärta orienterare. Jag måste fråga er om er favoritmat?
Stefan: Det italienska köket, speciellt egen hemmagjord pasta och Karl-Johan risotto sjunker alltid.
Pekka: All mat som görs tillsammans, även lite tidskrävande krävande mat, typiskt av lokalprodukter. Min
efterrättssvaghet är Paulas ugnsvarma örfilar med kall mjölk. Redan 63 men ännu har jag inte lärt mig äta
med måtta.
Till sist några hälsningar till venlorna och Jukolalöparna?
Stefan: Med glatt sinne till skogen och bort därifrån. Vi hoppas vi kan erbjuda orienteringsupplevelser för
alla. Endast ett lag kan vinna tävlingen, men ”Den första och största segern är att erövra dig själv” (Platon).
Pekka: Kom ihåg att vara i sommarens bästa löpform och ha orienteringstanken skarp 17.-18 juni. Ropa hej
för tävlingen och ännu gladare efteråt. Man får komma och prata, både före och efter tävlingen.
Banläggarna vill alltid ha feed-back. Välkomna till Borgå!