Skogs- och markägarstrukturen har ändrats med åren, men inställningen till orientering och Jukola brukar vara positiv. Här söder om Ebbovägen bakom Catharina och Stefan Borgman kommer huvudrestaurangen att finnas.
Markägarstrukturen har egentligen inte ändrats så mycket söder om Borgå. Det hävdar Stefan Borgman, som har många års erfarenhet av att förhandla med omgivningens mark- och skogsägare när större tävlingsarrangemang ordnas, närmast inom orientering.
– Regeln är att man alltid frågar om lov, säger han. Den största skillnaden är kanske den att för bara 30 år sedan kände man alla skogsägarna. Nu har ägarstrukturen ändrats, skogsfastigheterna har delats eller så har samma fastighet fått fler ägare. Dödsbon har funnits också tidigare, men numera bor många delägare någon annanstans än på orten. Det samma gäller i övrigt också andra skogsägare. Intressena är inte alltid de samma som förr och då kan det vara enklare att säga nej till att upplåta marken för ett idrottsevenemang.
Juridiska personer, alltså bolag, stiftelser och fonder har också köpt upp allt större skogsarealer, men de har mest opererat högre uppe i landet, där stora enhetliga arealer ännu finns och där skogsmarken är billigare. I Nyland gör markens så kallade förväntningsvärde, att det kan vara svårt att få ekonomi i ett skogsköp enbart genom att idka skogsbruk.
– När man rör sig bland markägarna märker man i alla fall att inställningen blir allt positivare, när de ser att alla drar åt samma håll, inflikar Catharina Borgman.
– Skogsägarna vet i allmänhet att man vinner mest på att samsas om gemensamma mål: Man kan själv behöva hjälp eller ett positivt tillmöteskommande i ett senare skede, tillägger Stefan.
– Hittills har det åtminstone inte varit oöverkomliga hinder när vi har ordnat Jukola, inte vad vi vet åtminstone. Dessutom finns det en gemensam känsla av att vi måste visa vad vi kan i Östnyland och lämna en fin upplevelse åt deltagare och publik.
Stefan understryker att markägarnas samtycke är en förutsättning för hela tävlingsterrängen.
– De och talkoarbetarna är det viktigaste vi har!
Text & bild: Micke Godtfredsen