– Overkligt! Så känns det, utbrister My Kippilä, en av de bästa i hela innebandyvärlden.
Hon talar om det att Jukolaveckoslutet nu kommer till Borgå. När OK Trian år 2017 arrangerade Ungdomens Jukola var My Kippilä beskyddare för evenemanget.
Hon säger att allt det här är en del av idrotten. Att det är hälsosamt att vara med så man förstår allting. Så man begriper hur många som fortfarande är beredda att jobba frivilligt för idrotten. Då vi träffar My vid den blivande tävlingscentralen i Ebbo är siffran på frivilliga i olika uppgifter redan uppe i långt över 1 000 människor,
Själv har My Kippilä tidigare under våren arbetat med kartor och fodral. Nu jobbar hon med staketen på stadion. Under det stora stafettveckoslutet kommer hon att fungera som ordonnans och vägvisare för fotograferna, både under Venlakavlen och Jukolanatten.
Även om Kippilä redan tidigt blev väldigt bra i sin stora gren, innebandyn, har hon också en stark förankring i orienteringen, som kom till redan före tonåren. Fortfarande på somrarna har hon alltid orienterat när hon bara hunnit, framför allt med motionsorienteringar – och på Jukola.
Kippilä var med i de flesta grenar men i orientering var hon så bra att hon redan som 12-åring vann FSO-mästerskapet för OK Orient (senare inom OK Trian). FSOM gick då, år 2008, vid Fäboda i Jakobstad och startfältet var namnstarkt.
My är född år 1996 och gick i flera år kamper i en omgivning fylld av storlöften i orientering. Hon tävlade med namn som Nymalm, Enlund, Cederberg, Hasu, Westerlund, von Schoultz och Martikainen med flera. Landslagen väntade för hennes motståndare.
– Orienteringen har nog gett mig mer än jag förstår. Jag tränade ju egentligen aldrig orientering, jag bara sprang, skrattar Kippilä, som alltid har trivts i skogen, och som fortfarande är förtjust i den belönande känslan av att hitta kontroller. Det är fortfarande samma som förr, säger hon.
När det blir frågan om varför just hon blev så bra i så många grenar tvivlar hon inte utan lyfter direkt fram mångsidigheten. Och när det sedan gäller den ständiga utvecklingen som innebandyspelare handlar det, helt klart, om det grundliga arbete som fortfarande pågår. Bara begåvning räcker inte alls till.
– Hela tiden vill man tävla, vinna och bli bättre. Det är utveckling man är ute efter, säger My Kippilä, som har lätt för att använda ordet vinnarskalle. För det är det hon är. Ishockey och bandy vet hon att också kunde ha gett henne mycket. Och även många andra grenar kunde ha fungerat bra.
Det är emellertid innebandyspelare som är hennes identitet, i högsta grad. Timmarna med boll och klubba har varit oerhört många. Men det har också handlat om att göra jobb, om och om igen.
My Kippilä har både idrotten och lantbruket i själen hemifrån gården i Boe nära Hindhår. På endel håll är hon mest känd som den spelare som stått för hela grenhistoriens mest omdiskuterade straff (mot Sverige i final), vilken snabbt förde med sig en grenändring.
Hon har en riklig meritlista från innebandyn. Kippilä är, bland annat, juniorvärldsmästare och flerfaldig VM-medaljör. Under de senaste åtta säsongerna har hon representerat svenska topplag och vunnit SM-guld två gånger. På VM har hon givetvis ingått i all star-besättningarna.
Sverigekarriären började i Västerås (vars domkyrka är ännu äldre än den i Borgå). Klubben var Rönnby. De följande åren tillbringade hon i Vasaloppsstaden Moras topplag. Nu har hon i två säsonger funnits i björkarnas stad, Umeå. Laget är världens bästa klubblag, Thoréngruppen.- Thoréngruppen spelar en anfallsfylld innebandy med många duktiga individer som bjuder på spelmässiga delikatesser, beskriver Kippilä. Landslagsspelarna i Umeå är flere, både de svenska och de finländska. My är nu 26 år och har spelat 76 A-landskamper.
Innebandyn har gått framåt under det senaste decenniet, och gör det fortfarande. Grenens tempo, kravnivå och tuffhet bara ökar ytterligare. My har naturligtvis hängt med, men också fått sin beskärda del. Knäet började krångla, ocjh i år har hon sedan varit med om en betydande operation för sin korsbandsskada.
Inte ens barndomens somrar på mjukt löpunderlag, som hon belåten berättade om hösten 2015 då hon direkt blivit ett namn i Rönnby, kunde senare helt rädda hennes knän. Allt annat är emellertid fortfarande stabilt och starkt. Och på sikt ger ju operationen och rehabiliteringen trygghet.
VM-titeln, som ännu inte har kommit under hennes tid i landslaget, väntar kanske bakom hörnet. Och Kippilä börjar vara framme vid sina allra bästa år. Den närmaste framtiden i Thoréngruppen blir intressant.
Det där med att sedan, någon gång, spela i Borgå då? I framgångsrika PSS, därifrån hon tog sig iväg redan i unga år? Hon blir något road av frågan och berättar att hon funderat mycket på att sedan en gång komma hem till Finland. Visst ligger Borgå och Borgåtrakten nära hjärtat, det kommer hon inte ifrån.
Den här våren har My Kippilä av förekommen anledning tillbringat både i Finland och i Sverige. En stark orsak är att hon varit med om en utbildning av idrottsinstruktörer, avsedd för aktiva idrottare, på Vierumäki. Den är hon glad över, hon har trivts med den.
När det gäller framtidens orientering skrattar hon igen glatt till. Hon vill göra det klart att den comebacken ska handla om idrott bara på träningsnivå. Vilket nog också betyder att hon har tänkt sig många år som innebandystjärna än.
– Jag har mycket att ge ännu, på hög nivå, och är nog inte ännu så bra som jag kan. Man kan alltid bli bättre, och det är det som ger motivation, framhåller My Kippilä från Boe i Borgå. Ingenting blir oklart.
