– Jag har alltid varit det! En utomhusmänniska, ända sedan jag var liten. Ebbo är min hemby där jag har vuxit upp, i tjugo års tid. Allt är bekant, alla skogar, stenar och fält, berättar Sara Lappalainen.
Löparen som satte fyra finländska rekord under ett och samma OS, i det största av idottsliga sammanhang, gjorde den glada och humoristiska Sara ännu mera populär än tidigare. Rekorden från de olympiska semifinalerna är följande: 1.59,41 på 800 meter och 4.02,35 på 1 500 meter. Finalplatserna var verkligen inte heller långt borta.
Några tiotal år tidigare, i de blivande Jukola-landskapen, åkte man skidor och sprang, cyklade, åkte skridsko och spelade. Man simmade och red omkring. Och man lekte, ofta och mycket.
– Våra lekar var nog inte alltid så riskfria. Ibland klättrade vi till platser, som knappast följde några säkerhetsföreskrifter, ler Sara Lappalainen (född Kuivisto). Hennes cykel, den skramlade ofta fram i högt tempo längs skogsstigarna i Ebbo.
Familjen kuskade inte direkt de två döttrarna Kuivisto omkring. Ville man in till Borgå fick man trampa. Det kändes egentligen ingenstans för de var vana vid uteliv och också tyngre arbete som det med djuren. Och cyklade, det gjorde de ju alltid.
Leken ledde mot någonting
Simningen hade en alldeles speciell betydelse. Den långsmala skogssjön Gåsgårdsträsket som ligger nära Jukolas tävlingscentral var ofta den plats där barnen simmade. Sara berömmer också Virvikstranden som hon kommer ihåg att då var så fin.
– Våra första simturer när vi var riktigt små gick till så att mamma klädde oss i flytvästar och så placerade hon oss i vattnet där vi fick flyta omkring, berättar den nuvarande elitlöparen leende.
Sara lärde sig simma under barndomen. Alltså simma på riktigt, inte bara plaska länge omkring. En väsentlig färdighet, som hon haft stor nytta av som toppidrottare. När simning i form av t ex drag finns med på programmet vid ersättande träning, är situationen verkligen som den ska.
På tal om löpningen inleder Sara okonstlat med orden jag har alltid varit livfull och energisk. Inte hade ju Sara som barn eller yngre tonåring ens någon tanke på att tävla pä OS som idrottare. Även om hon sprang klart oftare än hon gick.
Hon är född i augusti år 1991 och börjar nu vara inne i sina mest framgångsrika år. 1 500 meter är numera huvudgren.
Hur som helst, tävlingsinstinkten, den har varit grym, som hon uttrycker saken. Hon försökte ofta springa vissa sträckor längs stigar eller vägar fortare än förr. Hon tog tid, helt enkelt. Och friidrotten i skolan lär ha gått riktigt bra också före 16-årsåldern.
Sara berättar att det här med tävlingsinstinkten var en grej som hennes något äldre syster redan tidigt begrep sig på. För henne gällde det att allt emellanåt ge upp och låta Sara vinna – om det tävlades, vilket ofta var fallet. Så blev det inga raseriutbrott, skrattar Lappalainen.
Också Ari Suhonen (alla tiders finländska manliga 800-meterslöpare) som framgångsrikt verkat som Saras tränare i snart 12 år, berättade redan för flera år sedan att hans adept helst inte ska träna tillsammans med någon annan då när det inte får bli tävling.
– Orientering gillade jag allra mest om jag var i skogen tillsammans med en kompis som var skicklig orienterare, berättar Lappalainen på sitt självironiska vis. Då fick Sara Kuivisto löpa fort. Kanske den krävande orienteringen inte hann öppna sig när det fanns så mycket som pågick överallt, även om nu karta och kompass inte blev obekanta.
Otaliga kilometer på skidor i Ebbo-terrängerna finns också som grundval från barndomen. Spåren var prima och ingen behövde övertala barnen att åka länge. Mamma vallade skidorna och på stugan i Humla fick man god, varm saft. Snö fanns det rikligt av och på de vidsträckta åkrarna som nu är område för Porvoo Borgå Jukola gjorde systrarna också egna spår.
Åka skridsko, det hann man också alltid med. Som överallt i byarna i Borgå var bandyklubbor och röda bollar i flitig användning. I Ebbo fanns isen vid byskolan och Sara minns hur man också på rasterna spände på sig skridskorna för att få skrinna i några minuter.
Löpningen, inte hästarna, blev ändå hennes stora tävlingsgrej
– Så fanns ju familjens ponnyhästar, som klättrade uppför vilka bergssluttningar som helst. När vi var små skaffades en shetlandsponny, som gick bort först i våras, 37 år gammal. Han var en lurifax, ja, en spjuver. Rundan i terrängen slutade ofta i att jag fick gå eller springa hem. Hästen slängde mig av, berättar Sara.
Hon säger också att just den här besvärliga Rudi kan ha varit en delorsak till att Sara egentligen inte började tävla i någon hästsport. Systern Hanna-Greta blev däremot hinderryttare.
Men livet bland hästar var i varje fall viktigt för bådadera. Också den nyttomotionen skapade alltså en klar grund för en eventuell uthållighetsidrott.
– Det fanns mycket att syssla med. Vi var verkligen aldrig passiva. Alla blir ju deppiga av att bara sitta inomhus, funderar Sara Lappalainen.
Hon undrar hur mycket egentligen en kultur som hennes skiljer sig från att alltid sitta hemma vid en playstation fram till 15-årsåldern. Stilla säger hon vad hon tänker: det kan nog inte uppfostra dig till en stark människa, det där.
Senaste höst firade Sara bröllop tillsammans med Olli Lappalainen, också han en profil i Akilles. Bandymålvakt är något man ofta bara blir, men i Uleåborg ville Olli som barn vara just bandymålvakt, ler Sara.
Bandyn och utbildningen till diplomingenjör hämtade för flera år sedan Olli till Borgåtrakten, där han under spelaråren kom att bli en av de stora favoriterna i Borgås idrottsliv.
– Jag är evigt tacksam för att mamma och pappa alltid har låtit friidrotten vara min egen grej. Någonting som jag själv kommit på och för vilken jag själv ringt de viktiga samtalen efterhand, säger Sara. Men föräldrarnas stöd har samtidigt alltid varit starkt.
Ebbo lär nog inte gå ur sitt barn
Vad finns då fortfarande kvar i hennes känslor av det Ebbo, som inte längre är helt likadant? Saras barndomsminnen och svar kretsar långt kring det tidigare kommunalhemmets område, som det inte numera finns så myckat kvar av,
– Det vita huset som finns kvar vid tävlingscentralen… där fanns på den tiden en kantin. Framför det stod ett väldigt körsbärsträd, och där står det fortfarande. Under det fanns en port till gården vid vårt dagis, berättar hon. Också förskolan fanns sedan i en röd byggnad i grannskapet.
Plötsligt kommer Sara Lappalainen att tänka på de stora gamla ladorna, som också finns kvar på Jukolaområdet. Ladorna bjöd barnen på spänning.
– De var på riktigt kusliga, alldeles ruskiga. Som direkt från någon skräckfilm. Gamla sjukhussängar… uuh… och sådant, påminner hon sig om tider som var för ett tjugotal år sedan.
I Ebbo fanns det av allting. Upplevelser, utomhus. Ett tiotal kilometer från stadens centrum, där familjens konditori finns.
– Mamma och pappa bor fortfarande i Ebbo. Min syster med man byggde ett hus i Ebbo by. Inte vet man, kanske också jag återvänder till Ebbo. Visst kunde vi bo där, funderar Sara.
Idrottsgrenar handlar alltid om kärlek
Idrottskulturen i Borgåtrakten och i Borgå är någonting som elitlöparen ganska ofta tänker på. Fortfarande är grenkulturen både omfattande och annorlunda.
Hon räknar upp bandyn, cykelgrenarna och några andra, och säger sig hoppas att man nu förstår vilka de alltid viktiga grenarna är och att man vågar satsa också på dem.
– Jag är rädd för att man igen glömmer bandyhallen, säger Sara Lappalainen, och fortsätter om friidrottens kamp: att det i en friidrottsstad av den här storleken inte ännu finns en egentlig raka under tak där man kan löpa fort under vintern känns alltid som en konstig sak.
Alla tiders finländska medeldistansdam har vuxit fram till en stark människa. Också de helt osannolika motgångar (tarmparasiten, överansträngning p g a trilskande mätapparatur och annan otur) hon haft på sistone har inte kunnat stoppa henne.
Om Jukolaveckoslutet vill hon ännu berätta att det kändes otroligt när beslutet om OK Trians Jukola kom. En så massiv händelse, i hennes lilla hemby. Sara har också upplevt att byborna i allmänhet varit väldigt upprymda över orienteringsfesten. En obegripligt stor händelse.
– Hoppas jag kan vara i hemtrakterna det veckoslutet!
Text och bild: Leif Lampenius