– Orienteringen är en väldigt fin idrottsgren. Och Juha Mieto har minsann i sina historier alltid berömt Jukolakavlen när vi träffats, berättar Lasse Virén skrattande hemmavid i Mörskom i östra Nyland. Mars månad har hunnit långt, men skogsterrängen är vintrig.
Enligt Virén är Porvoo Borgå Jukola en ypperlig möjlighet till succé för hela Östnyland. Det handlar ju om en alla tiders jättebegivenhet i regionen – och Jukola är en eftertraktad sådan.
– Nu är det nära. På tv har jag ju ofta följt med det hela, men på ort och ställe har jag av någon anledning aldrig gjort det, ännu, funderar Lasse.
”Lasse Virén gjorde ju det intuitivt på samma sätt som en orienterare gör. När orienteraren faller, stiger han upp och bara fortsätter”. Sådana smått humorstänkta analyser gjordes en gång då det begav sig. Den här handlar ju om den fyrfaldiga OS-mästarens första guldlopp, 10 000 meter i München, där han föll kort före halva distansen men spurtade i mål på ny världsrekordtid.
Visst hade Lasse Virén orienterat en del under sina juniorår. Men i idrottsmiljön därhemma hamnade orienteringen i skymundan av vintrarnas skidåkning och somrarnas friidrott. Skogen, den kom ändå att bli någonting fundamentalt, något oerhört viktigt. Och ett visst skogsområde kom att bli det allra käraste för honom.
Den skogen har två namn, Kentänmäki och Laivakuoppa (efter den forna hoppbackens plats). Den höga backen invid Mörskom kyrkoby består huvudsakligen av torr moskog. Moränhöjdens högsta del ligger drygt 100 meter över havet. På stigarna där har Virén löpt mer än någon annanstans. Tiotalstusen träningskilometrar.
Idrottshistoriens vingslag tog fart mellan tallarna vid Laivakuoppa
Och dessa stigar sedan! Många av de små stigar som fortfarande finns kvar på området är utfunderade och gjorda av Lasse Virén själv. Det jobbet påbörjade han redan som junior. Och senare, som vuxen världsstjärna, fortsatte han skapa stigar hela karriären ut. Barrstigar, lämpligt behagliga. Rötterna störde inte alls… också på bana ska man ibland kunna anpassa sina steg, som Virén säger.
– Här fick man vara i lugn och ro och göra träning och elitkarriär. Hela barmarksperioden. Hemmet var så nära att man inte behövde ta bilen. Spade och yxa hade jag väldigt ofta med mig. Jag breddade stigar och gjorde nya, så det inte alltid var likadant. Först därefter tog jag itu med träningspasset, berättar Lasse. Han sökte omväxling, tron på variation var stark.
Stigningen ända upp till Kentänmäkis högsta punkt är nästan en kilometer lång. Också då han sprang uppför hela backen använde han sig delvis av sina stigar.
– Just i den långa stigningen gjorde jag ofta de allra viktigaste träningspassen, minns Lasse Virén, Myrskylän Myrsky, och tittar sig något vemodigt omkring i den snöiga tallskogen.
Tränaren Rolf Haikkola, en av Mörskoms stora personligheter också han, hade på den tiden rykte om sig som en hårding till coach. I verkligheten sökte han, med fördomsfritt bondförnuft, precis som Lasse, smarta och ibland ovanliga idéer i träningen. Deras samarbete började, på initiativ av Lasse, när löparlöftet var på tröskeln till vuxenåldern.
Lasse tog som ung sin plats i östnylänningarnas hjärtan
Efter att just ha fyllt 20, på sensommaren år 1969, hade Lasse Virén vunnit 5 000 meter i Sverigekampen, sensationellt klart. Trea i det loppet var Pekka Vasala, fyrans namn var Juha Väätäinen. En löpartrio som skulle bli legendarisk. Resultatutvecklingen fortsatte och år 1971 kom den unge Virén sjua på 5 000 vid EM i Helsingfors. Väätäinen vann EM-guld och Mörskombon var inte särskilt nöjd med sin insats.
Just från de åren minns undertecknad hur vi friidrottsfrälsta barn och tonåringar i östra Nyland såg det som en självklarhet att Lasse blir bäst i världen. Vi ”visste” att han snart kommer att vinna någonting riktigt stort. Också de vuxna verkade ganska säkra på saken. Nästan alla.
Särskilt gamla var vi inte då vi i en buss på väg hem från någon tävling på Olympiastadion överrumplades grundligt. Jag tror det var år 1970. En förhållandevis känd lokal journalist utropade plötsligt, ungefär vid Östersundom, några ord vars slagkraft fortfarande känns: ”Tro mig, Lasse Virén blir nog aldrig någon stor idrottsman!”. Kanske han bara garderade sig och sa det för säkerhets skull. Ett tjugotal ögonpar vände sig i alla fall mot bakbänken under rådande tystnad.
Samma år gav Lasse sedan morgnarna en del unikt innehåll för oss barn från Borgånejdens talrika byar. Han gick polispatrull längs Biskopsgatan och såg till att vi tryggt kom från busstationen till våra skolor. Vi kände oss privilegierade. Den blivande poliskonstapeln hade praktikperiod. Och det stillsamma träningsarbetet på Kentänmäkis förtegna stigar fortsatte.
De senare kapitlen, de är verkligen historiska.
Stilla, tryggt lugn ute i den stora världen
Inte egentligen mera här om de fantastiska år som följde. Bara en liten sann historia från timmen före det första stora guldloppet. Det gäller alltså München och år 1972. Arena för det hela är en form av minimalt omklädningsrum där löparna hölls i olidligt långa och alltför många minuter innan de släpptes iväg mot själva stadion.
Nervösa världsstjärnor. Ingen hålls stilla. Viskningar, rop, många språk. Blickar som möts och som undviks. Svettiga händer och rastlösa fötter.
En av finalisterna beter sig annorlunda. Han verkar lugn och tacklar situationen på sitt sätt. Han slänger sig omkull. Dagdrömmer kanske om barrstigars doft och om sensommarbacken där den viktigaste träningen gjordes.
Det existerar varierande versioner av just den stunden. Bäst att ta reda på av en som vet. Hur var det Lasse, en bänk eller golvet?
– På golvet lade jag mig raklång och så slöt jag ögonen. Trångt var det, ler den nu 73-årige Lasse Virén sådär lagom lurigt.
Östnylänningarna funderar då och då på hurudana de egentligen är. Någon kanske till och med tar dylika karaktärsbeskrivningar på allvar. Lugnet hos människorna i bygden anses ibland vara iögonenfallande, också i problematiska situationer. En mindre smickrande variant torde vara det irriterande lugnet.
Lasses uppenbara jämnmod där i hetluften kan förvisso ha irriterat endel medtävlare. Åtminstone lyfte sig den unga Mörskombon över de andra och behärskade den OS-finalen. Liksom han kom att behärska alla olympiska lopp på 5 000 och 10 000 meter under hela 1970-talet.
Bygdens idrottsliv fascinerar
Den fyrfaldiga olympiasegraren har också flitigt konsumerat en del idrott efter sin egen karriär. Speciellt intresserad har han varit av att följa med hur den egna regionens idrottsliv och aktiva gör ifrån sig.
På senare år har exempelvis Akilles och föreningens bandy kommit honom väldigt nära. Sonsonen Edvin, nu i 14-åringarnas lag, har redan spelat i flera år, och svärdottern Susanna är pinfärsk finländsk bandymästare.
Intresset gäller även den närmaste grannen i Päijänne-Tavastland, Orimattila. Ortens två världsnamn, OS-segraren Satu Mäkelä-Nummela och EM-silvermedaljören Kristiina Mäkelä har också med sina karriärer varit under entusiastisk uppsyn.
Östnylands genom tiderna kändaste idrottare har sett en hel del av världen. Som elitidrottare, globetrotter, polis, riksdagsman… All den tid han tillbringat i familjens åkeriföretags bilar på vägarna överallt i regionen är också en del av Lasses identitet. Han känner alla nejder och alla byar över vidsträckta områden.
För Lasse Virén känns det nu angenämt att önska världens orienterare välkomna till Östnyland och Ebbo. Till Porvoo Borgå Jukola.
Text och bild Leif Lampenius