Tränaren för Finlands landslag i orientering, fransmannen Thierry Gueorgiou, har vunnit 14 världsmästerskap under sin karriär, samt fem Jukola- och fyra Tiomilatafetter för Kalevan Rasti. Låt oss ta ett steg tillbaka i tiden och fråga hur det är att uppleva Jukolastafetten genom en mästares ögon.
Vad betyder det för dig att vinna Jukolastafetten? Kanske betyder det olika saker när du vinner än vad det betyder flera år senare?
Jag har tillbringat hela min elitkarriär med att springa för en finsk klubb, Kalevan Rasti, så ganska snabbt blev jag introducerad till denna legendariska stafett och vad den betyder för alla finländare. Särskilt år 2000, mitt första år i Kalevan Rasti; vi var arrangörer och jag fick en fin inblick i vad det händer i kulisserna av detta gigantiska evenemang.
För mig, direkt efter världsmästerskapen, var det det mest prestigefyllda loppet att vinna, och jag har särskilt njutit av den sista veckan av förberedelserna när laget samlades. Det var kamratskap när det är som bäst mot samma mål, och alla de segrar vi fick betyder fortfarande mycket för mig.
Det är svårt att veta hur det är ”att springa i någon annans orienteringsskor”. Det är ännu svårare att veta hur det är att kämpa för en Jukolaseger. Men du har varit med i många vinnande lopp – är det möjligt att säga vad du har lärt dig av att vara ankare under din Jukolakarriär?
Det är en oslagbar känsla att vakna klockan två på morgonen, äta sin frukost i en mycket tyst stuga och förbereda sig för att avsluta sex andra löpares arbete. I det ögonblicket känns det som om man har ett uppdrag. Det är en märklig blandning av spänning, glädje, rädsla och frågetecken. Men ja, med åren blev det lättare att bemästra dessa situationer. Och även om miljön förändrades varje år, handlade förberedelserna mycket om att upprepa det du har tränat varje vecka på träningarna, ja om att vinna eller förlora tävlingen, utom synhåll för publiken.
Vad tänker ankaret på annat än de tekniska aspekterna av orientering och sin egen kropp och fysik före loppet? Finns det något i en topporienterares strategiska verktygslåda som inte avslöjas för andra? Vilken typ av saker kan det vara?
Tja, på ett sätt var det mycket lättare för mig att springa den sista sträckan i Jukola än för någon av finländarna, för även om det var mycket viktigt för mig att göra bra ifrån mig för laget, var jag inte överväldigad av den här stafettens historia. När man är en ung finländsk orienterare kan jag inte föreställa mig hur många historier om Jukola, sanna eller påhittade, man har hört i bastun. Den känslomässiga delen är säkert ännu mer utmanande att hantera. Därför skulle jag säga att den mentala förberedelsen är den viktigaste. När man leder och går in i de delar av skogen som besöks för första gången i stafetten, där gräset fortfarande är högt och nyvaket, är det omöjligt att inte tänka att man leder världens största stafett. Jag menar att det definitivt inte är en neutral känsla, och man måste ha starka rutiner för att ”hålla sig vid liv” i sådana situationer. Men ja, alla stafetter utvecklas inte på samma sätt, och det finns olika scenarier, att jaga eller bli jagad. Många av de som springer sista sträckan pratar bara om de sista metrarna av loppet, men det finns ett 80min långt lopp att springa innan. Och jag förberedde mig åtminstone alltid för en stark öppning, eftersom de första 30 minuterna av loppet alltid skapade möjligheter, så min uppvärmning var ganska intensiv och det är inte något naturligt att göra klockan fem på morgonen.
Hur är det att springa mot Jukolas mållinje, höra speakerns röst och uppleva åskådarnas reaktioner och möta sina egna lagkamrater?
Det är säkert en av de bästa känslorna i min karriär som elitorienterare och något jag kommer att minnas för alltid. Naturligtvis när det slutar med en snäv sprintfinish som 2004 och 2014 är allting mer suddigt eftersom fokus ligger på dina handlingar ända till slutet. Men när man har lite mer tid gör det verkligen årets underbaraste morgon!
Text: Markku Sormunen
Bild: Mika Ilomäki (SSL)